Vattnet går som på i en film... några droppar till en början och sedan forsar det längs med benen. Fick fort stiga ur sängen och "springa" så fort det går med halvt stängda ben in till toan. Hjärtat slog fort nu - det var äntligen dags! Kl är nu runt 04:00 och jag tar på mig en nattbinda och lägger mig igen i vänta på värkarna. Inget händer men jag känner hur det sipprar ut mer vatten. Upp igen och byta binda. Detta upprepas ett par gånger. Ska inget hända nu då? Frågar min bästa vän - GOOGLE. Det står att man ska ringa förlossningen om vattnet går och värkarbetet inte sätter igång. Runt kl 06:00 ringer jag förlossningen och berättar vad som händer. De ber mig att åka in till sjukhuset för kontroll. Bäst att väcka sambon...
Vi åker in på förlossningen där de kontrollerar att fostervattnet är genomskinligt och lyssnar en god stund på hjärtljuden med en monitor. Allt verkade bra så vi fock åka hem igen. Skulle värkarna inte komma igång inom ett dygn så skulle vi åka in för igångsättning. Väl hemma fortlöper allt som vanligt, förutom att det sipprar igenom fostervatten kontinuerligt. Då jag vet att jag inte har många timmar kvar till förlossningen går jag och lägger mig lite tidigare. Hinner inte sova många timmar innan värkarna kommer igång runt kl 01:00. De är regelbundna och ökar i intensitet. Fick inte en blund på hela natten och när kl är runt 10:30 åker vi in till förlossningen. VI blir visade in på det rum som så småningom skulle välkomna vår lilla bebis.
Väl på rummet avtar värkarna en liten stund och jag får chans att återhämta mig lite mentalt. Ingen sömn tyvärr... Lilla bebisen är under bevakning igen och verkar må bra. Hör de rytmiska hjärtljuden genom högtalarna. Nu är jag öppen 3 cm. Ligger i sängen, promenerar runt lite på rummet och i korridoren medan värkarna ökar igen. Det gör ont! Tar en varm dusch vilket känns skönt en stund men jag måste snart lägga mig igen. Värkarna känns svåra att kontrollera och jag måste få ligga ner. Försöker tänka på dykmetoden och profylaxkursens råd vad gäller andning, målbild etc. men jag har ont. Hur ska man kunna koppla bort den?!
Vid nästa kontroll var jag öppen 5 cm och sköterskan tyckte det var dags att ge mig värkstimulerande dropp som jag fick kl 19:00. Efter det var det ingen pardon. Värkarna kom mer och mer och de var starkare och starkare. Lustgasen som jag fick relativt sent i värkarbetet blev min bästa vän. Smärtan var dock outhärdlig! Vid detta laget var jag inte närvarande... Det kom in sköterskor på rummet och frågade om jag inte skulle ha mat för att få lite energi men det gick inte ner så mycket mat. Går inte att äta när man vet att en värk är på ingående. En sköterska fråga om jag ville ha en glassdrink och det var nog första gången jag log!! Mmmm... det var goda klunkar som jag skyndsamt fick klunka i mig.
Nu hade jag fått nog! Jag bönade och bad om att det hela skulle sluta. Nu ville jag ha min epidural. Jag orkade verkligen inte mer. Utmattat av trötthet och av värkarbetet ville jag bara lägga mig och dö rent ut sagt. Det ska du få ska de och kollade hur långt jag var öppen - 10 cm! Nu var det dags! Klarar du dig i en timma till så håller du snart i ditt barn! Sagt och gjort... kl 22:40 efter 5-6 starka krystvärkar såg vår son dagens ljus eller snarare vinternattens mörker.
